Tack för oss!

Idag är det exakt ett halvt år sedan vi tog farväl av våra afrikanska vänner, satte oss på planet och påbörjade vår resa hemåt.

Vi har äntligen skrivit färdigt om de större händelserna på vår resa. Bättre sent än aldrig, väl? Vi skulle kunna berätta så mycket mer om vår vistelse. Det finns även saker vi inte skulle kunna berätta. Saker som man måste uppleva. Så vi vill uppmuntra er alla att resa iväg på äventyr och uppleva Afrika, Zambia.

Nu är det bara att läsa inläggen från de senaste halvåret, så får du veta lite mer om vad vi hade för oss i Zambia. Hoppas du har tid att lämna en kommentar också.

Tack för oss!
Afrikaklepparna

img_6122 11267144_923953590961504_1999408257_n img_5681 IMG_7899 IMG_7735 IMG_7574 IMG_7569 IMG_5441 11350353_923953647628165_656889073_n 11297910_923953570961506_436899468_n 11281742_923954927628037_682678560_n 11281886_923952494294947_1376413344_n 11225684_923953864294810_1837935880_n

(Fun fact: innan vår resa fanns det två enstaka bilder på oss tre tillsammans. Nu finns det betydligt fler.)

Tack för oss!

Annonser

Barnen i Afrika fick ett ansikte

Kesia reflekterar.

Innan resan visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av det hela. Det var svårt att föreställa sig hur det skulle bli. Jag såg fram emot att få uppleva den stereotypiska afrikanska kulturen, att få se naturen och att få lära känna nya människor.
Ibland kunde jag bli lite nervös och tänka på allt som skulle kunna tänkas gå fel, men det var nog mest förväntan som präglade mina känslor innan resan.

När vi väl var där var det på något sätt inte så ”främmande” som jag hade föreställt mig. Mycket påminde om Asien, vilket kändes vant och nästan lite ”som hemma”. Andra saker var nya erfarenheter, men de var inte farligt konstiga eller obekväma saker. Tycker jag. Att veta att det gäller för endast en månad kanske bidrog till att det kändes okej. Ex, att inte duscha i rinnande vatten på en månad, okej. När man väl hade fått in en rutin så fungerade det bra. Inte ens strömavbrottet som nästan höll på i 24 timmar kändes alltför jobbigt. Det var Afrika, det var nästan som om jag borde ha förväntat mig något sådant.

Ibland kan det vara svårt att smälta nya intryck när man befinner sig mitt i dem. När det dessutom hände saker och ting hela tiden var det svårt att hinns reflektera över dagarna och upplevelserna. Väl hemkommen så började jag bearbeta flera saker som jag upplevt under resan. Tänk att jag faktist var där. Att det var si och så. Att jag gjorde det och det. Att jag fick se det ena och det andra. Det blev plötsligt ännu bättre när det fått sjunka in och blivit till fantastiska minnen för livet.
Dessutom kan jag nu helt ärligt säga ”tänk på barnen i Afrika” när jag känner mig slösaktig eller otacksam. Jag har fått ett nytt sätt att se på, och uppskatta, livet och den ”gråa vardagen”.

Jag är glad och tacksam att jag fått denna möjlighet. Det är en resa, upplevelse och erfarenhet, som jag kommer att bära med mig, och minnas med glädje, för resten av mitt liv!

PS. För en tid framöver kommer jag även fysiskt att få bära med mig en bit av resan… Det är nämligen så att man fortfarande kan se en tydlig rand där den afrikanska solen en gång i april brände min nordbleka hud.

Kesia

IMG_6084 IMG_5743 IMG_5427
11355534_923952247628305_138790286_n 11280315_923954117628118_1649748848_n 11271956_923954144294782_716928029_n 11269863_923953487628181_1184757821_n

Ibland blir framtidsdrömmar till nutid

Sett ur Miriams perspektiv.

Jag har alltid tänkt att jag någon gång ska resa till Afrika som volontär, men det har ju alltid varit en framtidsdröm, inte en nutidsverklighet.

Jag tror att jag var den av oss tre som var mest emot det och minst taggad innan resan. Jag var otroligt stressad halvåret innan avfärd, mitt huvud var ständigt fullt med virriga tankar och hela jag var fylld med framtidsångest. En dyr, vågad afrikaresa var inte riktigt på sin plats just då.

Jag bad och bad och bad och bad att det skulle lösa sig, att jag skulle få ihop alla pengar, att jag skulle bli lite mera taggad, att jag skulle få hjälp att rensa ur mina tankar, eller att jag helt enkelt skulle få en vettig orsak att inte resa.

Och jag tror att Gud svarade på alla mina böner, förutom den sista. För pengarna räckte till (det blev till och med ganska mycket över), jag blev taggad, mina tankar rensades ur (åtminstone under resan), men jag hittade aldrig någon vettig orsak att inte resa.

Veckorna innan resan kändes det ändå väldigt bra. Och OJ så bra det blev sen när vi väl var där! Jag kan inte minnas att jag skulle tvivlat på mitt val att åka en enda gång på hela resan, och inte efteråt heller.

Jag älskade det mesta med Zambia. Jag älskade naturen. Jag älskade människorna. Jag älskade vädret. Jag älskade mitt resesällskap. Jag älskade äventyren. Jag älskade livet.

Jag åkte iväg med förhoppningen om att jag skulle vara en bättre människa när jag återvände hem. Jag hoppas att det besannades. Det är svårt att säga själv, men jag tror att jag lärde mig att uppskatta livet lite mer. Om inte annat fick jag ändå fantastiska minnen för livet.

Jag kan inte minnas att jag upplevde någon ”kulturkrock”. Visst fanns det en hel del olikheter, men jag tror att vi alla hade ställt in oss på det värsta. Vi kom dit med inställningen att alla olikheter är bra erfarenheter, och jag tror det var det som räddade oss från dessa eventuella kulturkrockar.

Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur mycket jag skulle ångra det om jag inte hade åkt med. Tänk om jag trots allt valt att stanna hemma i kalla, hemska, hjärtlösa, tråkiga Finland? Tänk om jag hade gått miste om detta fantastiska land, dessa fantastiska människor och denna fantastiska upplevelse?

Jag är tacksam från djupet av mitt hjärta att jag fick uppleva det här, och jag önskar av hela min själ att jag ska få uppleva många flera liknande äventyr i framtiden!

Miriam

IMG_5745IMG_5467IMG_578511258588_923954277628102_1094403448_nIMG_2149_211292812_923952250961638_1604716887_nIMG_5792

Hejdå avokadoträd, hej reissumies

Innan vi riktigt hade förstått det så hade vår sista dag i Afrika kommit.

Vi hade redan haft vår sista dag i lågstadiet, i colleget, i kyrkan och med ungdomarna. Vi hade blivit avtackade och naturligtvis tagit mycket fotografier.

Under vår sista dag tog vi farväl av projektgänget. Det var ett vackert farväl. Samlade var de flesta människor vi hade haft att göra med under vår vistelse. De tackade oss, vi tackade dem, de välsignade oss och vi välsignade dem. Vi fick även varsitt paket. På mitt stod det ”Kasier”, det är inte alltid så lätt. (Jag hade ibland haft smeknamnet ”Ke” för att Kesia tydligen är svårt?) I mitt paket låg en kjol, som lärarinnor i Zambia har på sig när de undervisar, och en klänning i zebramönster, som collegets sylärare hade sytt. Avskedet avrundades med ett gruppfoto, såklart.
På vår sista kväll tog vi en sista promenad mot solnedgången och sedan tog vi farväl av våra vänner.

Följande morgon begav vi oss mot Ndola flygplats med ett stop vid kontoret för att säga hejdå ännu en sista gång. När vi skumpade på vägarna med fönstren nedrullade och radion på hög volym, så var jag tacksam. Riktigt tacksam. Om jag minns rätt fällde jag t.o.m en tår av tacksamhet.

Hemresan var smärtfri. (Trots att vi såg när en man fick med en sixpack med vattenflaskor genom säkerhetskontrollen. Det var inte direkt förvånande men inte särskilt lugnande heller.) Flygresan bestod till största delen av sömn. Med ett stopp i Addis Abeba, eller abbdis babbdis som det fick heta bland oss, så landade vi i Stockholm en kall morgon. (Med betoning på kall.) Miriam och Marianne fortsatte mot Vasa medan Robin och jag spenderade några timmar i Stockholm innan vi äntligen äntligen äntligen fick gå ombord på viking line och sätta oss vid buffén. (Frågar du Robin var detta säkert resans höjdpunkt) Sedan var vi så mätta och trötta att vi beslöt oss för att vila en stund. Den vilan slutade i en lång och god nattsömn på obäddad säng med både kläder och skor på.
Vi var tillbaka i bekvämligheternas värld.

Kesia

IMG_8077IMG_6110IMG_6129 IMG_6122

Colleget

(det mest logiska skulle vara om Robin skrev detta inlägg, men han är den trögaste människan på jordklotet, så det fick bli jag som skriver det i stället)

När jag och Kesia spenderade våra förmiddagar i lågstadiet hängde Robin i colleget. Projektet vi jobbade med/för/åt startade colleget för åtta år sedan. Där fick ungdomar som gått ut 12th grade hjälp med att skaffa sig en yrkesutbildning. Det fanns flera olika linjer. En bygglinje, en sömmarlinje, en matlagningslinje och en elektricitet/rörmokar/annat liknande jobb-linje.

Vår första hela dag i Zambia var vi och hälsade på på colleget, pratade med eleverna och fotograferade (surprise). Sen var jag och Kesia bara dit ett par gånger till, medan Robin var där nästan varje dag.

Robin var mest med matlagningslinjen eftersom han är utbildad bagare. Han berättade mycket om Finland och dom sjöng ofta Bembasånger. Däremellan lärde han dem baka kladdkaka, cookies och scones, och de lärde honom göra afrikansk mat.

När ungefär halva skoldan hade gått gick en handfull elever hem till oss för att koka mat, skura golven och tvätta kläder. Så när vi kom hem från lågstadiet satt en hel hop med ungdomar i vårt kök.

Miriam

IMG_7575IMG_7576IMG_7578IMG_6099IMG_6098IMG_6096IMG_6092IMG_6090IMG_608611301536_923952840961579_779075106_n11349951_923953800961483_325189129_n11352198_923954677628062_447143373_n

11297916_923954954294701_260071361_n11304124_923954644294732_1919381540_nIMG_6087

Utflykt med ungdomarna

Sista söndagen på resan, dagen efter vår safariutflykt, skulle ungdomarna i församlingen iväg på utflykt efter gudstjänsten. Vi skulle åka iväg till en damm ca tio kilometer bort för att bada, spela volleyboll och bara umgås. Robin hade tyvärr drabbats av magsjuka (trodde vi då, visade sig vara malaria) så det var bara jag och Kesia som åkte iväg på äventyr med de andra ungdomarna.

Efter gudstjänsten samlades vi utanför kyrkan för att vänta på bussarna som skulle ta oss till dammen. Det tog en evighet. När de väl kom blev vi mer eller mindre tvingade att sitta i framsätet medan alla andra ungdomar satt där bak och trängdes. Det fanns totalt tolv platser i bussen. Vi var ca 20 plus chaufför inträngda. Två stycken satt till och med i bakluckan. Men det gjorde ingenting att det var trångt, för alla var megataggade och jag hann få huvudvärk innan vi var framme på grund av allt ljud som fördes i bussen. Tre lika fulla bussar var det som körde iväg mot dammen.

Regler var ingenting som afrikanerna följde. Eftersom vi var överbelastad buss fick vi inte åka in på området, så en handfull ungdomar hoppade av en halv kilometer före och smög in på området genom skogen via stranden.

När vi äntligen steg av bussen gick vi en rundtur i parken. Vi hade förväntat oss en damm med en liten strand, men det var ett stort bemannat område med gräsmattor, utkikstorn, bar, pool och volleybollplan. Vi spelade lite volleyboll och lekte några andra bollsporter innan både min och Kesias puls var för hög för att fortsätta, så vi satt och såg på resten av tiden.

Efter en stund började folk prata om att gå och simma så jag följde förvirrat efter en hel hop av tjejer som gick mot omklädningsrummet. Jag hade ingen aning om hurudan badkultur de hade, men jag hade med min bikini och hoppades på det bästa. Till min förskräckelse upptäckte jag att alla andra tjejer bytte om till shorts eller simdräkt, eller bara helt vanliga kläder. Ingen hade bikini. Men tydligen är det mer okej att visa sin kropp om man är vit, så jag fick simma i min bikini.

Vattnet var varmt och skönt, så det gick snabbt att ta sig i. När alla som skulle bada hade tagit sig i vattnet visade det sig att i princip ingen kunde simma. Det var jag, några killar och typ en tjej som kunde. Så jag fick dra igång simskola. Jag har nog aldrig fått så många ”woooow” och komplimanger över att kunna ta några simtag. En av killarna som kunde simma utmanade mig i simtävling och jag vann! Jag som är så himla dålig på att simma..!

Samtidigt som vi plaskade omkring i vattnet satt Kesia uppe på stranden och kollade på och fotade med ett helt gäng människor som inte kommit dit med oss.

När alla kommit upp ur badet och bytt om hade solen redan börjat gå ner och vi samlades i en ring för ett sista avsked. Vi hade svårt att urskilja deras mörka ansikten i skymningen men jag tror att alla såg glada och sorgsna ut. För det var just det vi var. Glada över att ha fått träffa så många fina ungdomar, men sorgsna över att det var sista gången vi träffade de flesta av dem.

Vi trängde ihop oss i bussarna igen och denna gång insisterade jag och Kesia på att sitta längst bak (om man bortser från snubbarna i bakluckan). Hemresan var mycket trevlig. När bussen stannade utanför vår infart var det helt mörkt. Vi hoppade ur, bytte nummer med en hel bunt jag inte ens kan namnet på, och tog farväl.

Det var en mycket rolig utflykt!

Miriam

IMG_5940IMG_5938IMG_5945IMG_5950IMG_595511354765_923953927628137_1345960860_nIMG_5947IMG_5960

Utflykt och Safari

Den andra maj samlades hela projektgänget för att åka iväg på utflykt. Vi samlades vi kontoret innan avfärd, och det var så roligt att se hur entusiastiska alla var där de gick omkring i sina fritidskläder. Vi trängde in oss i några bilar och påbörjade den ganska långa bilresan mot nationalparken där vi skulle tillbringa lördagen. Vägen var fruktansvärt dålig, vi väcktes ständigt av en gupp när vi försökte sova bort den långa bilfärden.

När vi äntligen kom fram möttes vi av en fantastiskt vacker vy. Det var en park med stora gräsmattor, träd, blomster och små hyddor benägen precis bredvid en sjö. Det var så vackert! Toaletter med rinnande vatten samt vita människor var också något vi möttes av.

Vi började med att besöka ormhuset. De flesta var mycket entusiastiska och det var en skräckblandad förtjusning som spred sig bland oss när vi fick hålla i och känna på både ormar och krokodiler. En av oss (inga namn nämnda) (Robin) var kanske lite mindre förtjust i de slingrande varelserna. Efter ormhuset såg vi på fåglar och kaniner.

Innan vi begav oss ut på den riktiga safarin samlades hela gänget på en av gräsmattorna för att grilla. Jag tror jag aldrig i mitt liv har ätit en grillad kyckling som varit så god och så saftig och så fantastisk som kycklingen jag åt då var. Efter maten spelade vi biljard och hade dragkamp som slutade med att repet brast, alla föll i en stor hög på marken och min fot skrapades upp och började blöda. Den blödande foten brydde jag mig egentligen inte om, vi hade ju så himla roligt ändå, men jag nekades deltagande i de andra aktiviteterna och fick sitta på en bänk och bli omplåstrad i stället.

Till slut var det äntligen dags för safari. Vi finländare samt två andra kvinnor från projektet satte oss med några andra i safaribilen. En riktigt stereotypisk skumpig safaribil utan tak. De andra i projektet körde efter i egna bilar. Vi körde omkring i en dryg timme genom skog och mark. Ibland körde vi på en väg, ibland inne i en skog, och ibland mitt ute på ett fält genom gräset där det inte ens fanns en väg att följa.

Det blev inte så värst många häftiga djur vi fick beskåda, men det var väldigt roligt ändå. Vi fick i alla falla se gaseller, antiloper, apor, zebror och giraffer. Och en del andra konstiga djur vi inte riktigt vet vad det var.

Utflykten avslutades självklart med gruppfotografering, vad kunde man annat förvänta sig?

När vi körde hem igen på den skumpiga vägen till Mpatamatu var vi trötta i kroppen men lyckliga i hjärtat. Den kanske bästa dagen på hela resan hade precis upplevts.

Miriam

IMG_5761IMG_5760IMG_7963IMG_7965IMG_5783IMG_5787IMG_579211354872_923952254294971_1667403090_nIMG_5811IMG_7944IMG_795311263745_923952347628295_212292396_n11292812_923952250961638_1604716887_nIMG_5840IMG_5892IMG_8011IMG_7967IMG_5820IMG_5883IMG_5867IMG_5844IMG_586111267144_923953590961504_1999408257_nIMG_8037IMG_8040IMG_8041IMG_7928

Vänner

Våra afrikanska vänner var noga med att inte låta oss ha tråkigt, så vi umgicks en hel del med dem. Det var allt från att hänga med på ungdomssamlingarna till att gå på marknaden eller hälsa på deras hönor.

De kom ofta förbi vårt hus (alla visste att vi bodde där, jag kan inte minnas att vi behövt berätta det åt någon), ibland på mindre passande tider som mitt i maten eller sent på kvällen. Vi kunde ju inte vara otrevliga så vi umgicks iallafall. Vi pratade mycket om skillnader mellan Finland och Zambia. Vad de gör, vad de inte gör, vad vi gör och vad vi inte gör. Det var riktigt intressant att höra deras berättelser och kommentarer på vad vi berättat. Ungdomarna vi umgicks mest med heter Sarah och Ernest.

Vi blev även kompisar med de som jobbade för projektet. Vi umgicks ju också ofta och var på olika utfärder o.s.v, så på det sättet hängde vi med dom. De vi var mest med heter Spencer och Brian. Sen blev vi även mycket god vän med vår hushållerska, Angela.

Vi har tyvärr inte på långa vägar så många bilder på dem, som de har på oss, men här är några bilder på några av våra vänner.

Kesia

IMG_7501 IMG_7502IMG_5793
IMG_5427IMG_5424 11355553_923953830961480_971635704_n  11301536_923952840961579_779075106_n 11297812_923953857628144_1343298073_n
11297686_923954234294773_1501979481_n 11289819_923954207628109_501606139_n 11271956_923954144294782_716928029_n 11258561_923954224294774_1600306998_n   11253787_923954660961397_1774545215_n 11255131_923953610961502_778479398_n 11099597_923952664294930_1947964365_n

Valborgsmässoafton och första maj

Första maj är något man firar över hela världen, på ett eller annat sätt. I Zambia handlade första maj inte om något mer än en ledig dag.

Vappen, eller valborgsmässoafton, däremot firas inte på många ställen i världen. Men eftersom vi kommer från Finland och är vana med munkar, mjöd, ballonger och folkfest bestämde vi oss för att bjuda in några vänner på vappenfest torsdagen den sista april.

Det blev verkligen en ”man tager vad man haver”- fest i vår enkla lilla boning. Det var Robin, Kesia, jag och tre vänner som samlades i vårt vardagsrum, åt Robins nybakta (brända) cookies och blåste upp ballonger. Det bästa med festen var kanske ändå att det blev strömavbrott och vi fick sitta och mysa i skenet av tända ljus. En enkel – men mycket bra – vappenfest.

Fredagen den första maj blev vi upphämtade av Andrew och Patricia, paret som leder projektet, för att åka iväg på första maj utfärd. Efter en timmes bilfärd stannade vi i Kitwe, en lite större stad, för att shoppa souvenirer på en stor marknad. Där blev vi påprackade allt möjligt av de ivriga försäljarna. Allt från träelefanter och tavlor till smycken och salladsbestick fick vi med oss.

Vi fortsatte vår bilresa och stannade nästa gång en bit utanför Ndola, vid Dag Hammarskjölds minnesmärke. Det visade sig att det där även fanns ett museum till hans minne. Vi fick guidad rundtur av en mycket engagerad guide.

Vårt sista stopp för dagen var inne i Ndola där vi åt en utsökt lunch på en restaurang. Det är inte många gånger i mitt liv som jag varit så mätt som jag var efter den stora hamburgaren och den utsökta cheesecaken jag tryckte i mig. Efter lunchen handlade vi lite i ett köpcentrum bredvid restaurangen innan vi körde hem igen.

En mycket trevlig dag gick mot sitt slut och vi var nog lika slut som dagen när vi kom hem igen.

Miriam

IMG_5717IMG_5718

IMG_7887IMG_7891IMG_5724 IMG_5725 IMG_5726 IMG_5728

IMG_5729

IMG_5743 IMG_5749

IMG_7876
IMG_7898
IMG_7900

Aktiviteter med byns barn

En lördag hade vi förmånen att ta del av en aktivitetsdag för några av byns barn, där vår uppgift var att ordna aktiviteter för dem. Det var serve Zambia foundation som höll i trådarna. Närmare 50 barn i olika åldrar deltog.

 Dagen började ca klockan 9.30 men flera av barnen hade kommit mycket tidigare. För en del av barnen tog det flera timmar att ta sig från sina hem till ”kontoret”, där vi skulle hålla hus.
Vi började med att se en film, ”Gifted hands”, som skulle lära barnen att inget kan stå hinder för ens drömmar och att Gud bär i tunga tider. Filmen var på engelska och jag är förvånad att de minsta barnen orkade sitta stilla och tysta så länge utan att förstå allt som sades. Inte ens en av oss, inga namn nämnda, orkade riktigt. Hen slumrade nog till flera gånger med ögonen öppna.
Efter filmen fick vi ta över och umgås med dem. Vi hade tagit med oss kritor, papper, pussel, bollar, hopprep, twisterband, frisbeen och andra uteleksaker. De hade väldigt roligt med allt.
Solen stekte på och vi hade otroligt varmt. Vi turades om att gå in och hänga i ”ritrummet” för att få vara i skuggan. Haha. Utomhus innebar att hoppa hopprep, kasta bollar eller hoppa twister, och det var tungt i värmen.
Efter några timmar av lek var det dags för en måltid. Kyckling, ris och vatten. För barnen. Vi fick det och lite till, vilket jag personligen tycker var alldeles onödigt. Kyckling, ris och vatten hade dugit bra för mig. Men så fungerar det inte. Det var det här med ”kändisskap” nu igen… Vi fick t.o.m en fläkt.
Dagen avslutades med en samling där vi fick berätta lite om Finland och uppmuntra dem. Vi fick även ett tal av ett barn. Det var fint.

När barnen gick hem var det mycket glada och ivriga. Alla ville vinka hejdå. Fastän vi gick med aningen trötta steg hemåt tyckte vi också att det varit en riktigt bra dag.

Kesia

IMG_7653 IMG_7688 IMG_7684 IMG_7677 IMG_7710 IMG_7704 IMG_7696 IMG_7692 IMG_7728 IMG_7722 IMG_7717
IMG_5514IMG_5511IMG_5510IMG_5504IMG_5484
IMG_5472IMG_7735